Just i skrivande stund...

...träffar min vän L och hennes M deras lilla krabat i magen. Det här med ultraljud är något så otroligt häftigt. Något magiskt. Men hur mysigt det än är så finns det ju till för en helt annan anledning, än att man ska få en mysig liten stund med lillen i magen.

Det får mig att tänka på när vi (jag å T) skulle gå på ultraljudet med Neo i magen. Jag gick dit med stora förväntningar (som alla andra så klart), jag skulle ju få träffa liten! Samtidigt som det var spännande så var det ju också lite skrämmande, vi skulle ju trots allt få veta om allt stod rätt till med krabat i magen. Pyret sprattlade, boxade och sparkade hejvillt i magen. För oss var det jättemysigt och häftigt i si så där 20 minuter. Sen fick vi veta att liten hade cystor i hjärnan, som KUNDE (läs kunde och inte var) innebära kromosomfel, som i sin tur kunde innebära grava missbildningar eller vara förenat med döden. Fyfan!!! Inte nog med att vi fick ett missfall ett halvår tidigare. Nä nu skulle även lilla Pyret dö ifrån oss. Det var så jag tänkte! Men ett fostervattensprov och sen svar tre dagar senare (som var som en evighet) resulterade i att vi åter kunde andas ut. Pyret tillhörde de 98 procent av fostren med cystor i hjärnan som INTE hade kromosomfel, där cystorna är puts väck i graviditetsvecka 24. Puhh, vilken lättnad!

Ja, hur rosaskimrande och mysigt ett ultraljud än är så är det ändå trots allt domedagen, då man får veta om allt verkar ok med liten i magen. Och ja, det är både spännande...och skrämmande.

Hur som helst är jag övertygad om att L:s och M:s lillkrabat mår finfint. Tänk... nu är dom nästan igenom halva graviditeten. Det går sjukt fort!

Neo i magen: