Dessa telefonförsäljare.

Jag suckar. Tycker att dom är jobbiga och lägger helst på. Förut sa jag ja tilla alla erbjudanaden just för att jag tyckte synd om dom. Det gör jag inte nu. Varken tycker synd om dom eller säger ja till allt. Istället ifrågasätter jag.

Igårkväll, arg, på väg hem från VV:

- Ja, men hej Annelie. Jag hoppas att jag inte ringer och stör denna underbara torsdagskväll. (Ni vet sådär äckligt klitshigt)
- Jo, du stör. Och varför är denna kvällunderbar? Svarar jag.
- Ehh... Jo, Annelie. det är såhär... Jag ringer till dig för att du har anmält intresse för en cancerförsäkring. Å nu är det så att jag ringer med anledning att jag har ett jättefint erbjudande till dig. (fortfarande klitshigt)
- Va sa du? Cancerförsäkring? (lite syrligt sådär) Skämtar du eller? Vadå, kan jag försäkra mig mot cancer? Garanterar du då att jag slipper få cancer?
-Ehh, näe. Men jag har detta fina erbjudande till JUST DIG ang cancerförsäkring. (nu ngt osäker)
- Sorry, men kan jag inte försäkra mig mot att få cancer så är jag intresserad. Å jag kan lova att jag INTE visat ngt intresse för en sådan dum försäkring ngn gång.
- Okej Annelie. Då ska jag inte störa dig mer denna kväll. Ha en fortsatt trevlig kväll.
-Den här kvällen har aldrig varit trevlig, men nu...fick jag mig ett gott skratt. Ha en superdupertrevlig kväll du me.

Jag ville inte höra och fick heller aldrig veta. Vad denna försäkring gick ut på. Kan gissa mig till att det handlade om ersättningar...å gå före i könsystem.

Å stackars försäljaren...fick en bitterfitta i örat!

MEN tänk om det var så lätt. Teckna en försäkring och du slipper cancer!

(lustigt att dom ringde just igår, jag å F som pratade om just rädslan för att få cancer igår. Nästan så jag kan tro att det är hon som ligger bakom det hela ;) )