Situps...är inget för mig. Inte än. Min kropp..verkar inte vara helt läkt ännu. 20 situps igårkväll å jag vaknar med att ha ont. Ont i ärret. Blir bara less. Ska det vara såhär? Ska jag aldrig bli som förut igen?
Situpsen å det onda jag fick av dom...gav mig flashbaks. Tillbaka till en tuff tid i mitt liv. Tufft för hela familjen. Ja, det var en sjuk tid. Jag liggandes morfinhög i en månads tid. Precis när Neo kommit till världen. Tobbe liggandes under lika lång tid...på en tältsäng bredvid mig. Neo bodde i sin vagn under samma tid. Ja herregud. Jag tänker tillbaka...å läser på min gamla blogg:
Jag har svävat mellan liv och död, morfinångest, dödsångest, jävulska smärtor, maktlöshet och stor sorg över att inte kunna ta hand om Neo som den mamma jag vill vara!
Å det slår mig att vi som har det så bra...vi klagar å gnäller så jäkla mycket. Varför inte bara se med öppna ögon hur jävla bra vi har det. Å vara tacksamma! För tacksam var jag då, trots all skit:
Trots detta helvete och missär jag genomgått och genomgår så ska ni inte tro att jag inte har någon ljusglimt och glädje i mitt liv. För det har jag, Neo! Han är mitt allt och mitt hjärta bankar så hårt för honom!
Kan bara konstatera att det tar inte lång tid att komma in i gammalt trall. Klagandes på väder, smutsiga hem å gråa vardagen. Då...var jag avundsjuk på allt det:
Jag måste erkänna...jag är avundsjuk. Avundsjuk på er alla som kan leva vanliga liv. Ja, jag är till och med avundsjuk på er som går och känner er trötta på era jobb...måndagsdeppiga....suckar över vilken mat ni ska laga ikväll...ni som tycker det känns jobbigt att ni har det dammigt hemma. Ni anar inte hur bra ni har det!! Inget av det där kan jag känna just nu. Men.....jag SKA göra det snart jag oxå...jag lovar!
Jag vaknade imorse å tänkte. Fan vilket pissväder. Måste det regna!?
Man behöver sig en tankeställare ibland. Så näe! Nu tänker jag gå ut...å NJUTA. Njuta av att jag kan vara ute å gå på promenad i det underbara regnet med lilla Neo i vagnen.
Ha en bra dag alla ni där ute!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det gör du rätt i! Det är otroligt vad lätt man glömmer. Men å andra sida tror jag att vardagsklaget är ett behov. Dessutom - hur kul vore det om livet var tipptopp alla dagar? Då skulle man ju inte kunna njuta till fullo av de dagar då allt känns perfekt!
SvaraRaderaMen jag håller med dig, det vore inte så dumt att bli lite mer positiv. För vi har det sjukt bra (där fick jag till det ;).
Å andra sidan - är man en bitterfitta så är man! Puss på dig.
Jo, visst har vi behov av att klaga...uppenbarligen ;) Å visst...ett liv i tiptop skulle definitivt vara monotomt. Men för den skull tror jag man borde stanna upp å tänka till lite oftare. För som du säger...vi har det sjukt bra ;)
SvaraRadera