Julen...

...har varit megamysig. Julafton hade vi en (frisk) Sally på gott humör och en glad och sprallig Neo som blev tjenis med tomten. Igår var det mys med mormor och morfar på fm å sen lektes det en massa med julklapparna. Idag har vi åkt pulka med Molly å Hedda å så bjöd dom på goda jullunchen i deras jättejättefina nya hem i Danmark. På em fick vi finbesök till kaffet av världens finaste César å hans mami å papi. Håller vädret i sig så här så får det nog bli en sväng i pulkabacken imorgon oxå.

Titta, en snippa!

Neo till mamman när vi är i omklädningsrummet i badhuset:
- Mammas snippa (pekar Neo på mig när jag tar av mig bikinin).
- Mamma mamma titta. Tanten åsså snippa! (Säger Neo högt och ljudligt och pekar på tanten som står en meter ifrån oss).
- Ja, Neo. Det har hon också. Det har alla flickor och tanter.
- Mamma mamma. Å alla mammor åsså snippa! Å Neo...har SSSNÅÅÅÅPP!

(Å för den som vill veta så skrattade "tanten" bara åt lillkillen...)

Love is in the air....

Dom är så söta.

Det pussas och kramas massor. Går å håller varandra i handen. Säger att dom tycker om varandra. Vad är det om inte kärlek...så säg!?!

Neos allra första kärlek går på hans dagis.

Han heter Alfons.

2 olika risgryn.

Risgryn 1. Risgryn som i risgrynsgröt. Det åt jag och Neo till middag idag. Med hallon och klementin. Utan mjölk. Å kall ska den va! Sally satt i stol på bordet och åt mango. Storebror och lillasyster satt mest och skrattade...åt varandra och med varandra. Pappa T va inte hemma. Han va på kurs.

Risgryn 2. Poppade upp i Sallys mun idag. Sallys första gadd. Har misstänkt att det varit på gång. Det har dregglats massor och kliat massor. Så nu är den här! Det tar sig ;)

Vattenanalyser...

...grävda brunnar, avloppsanläggningar, dränering, 40/50-talskällare å öppna spisar... Fråga mig...jag kan allt om det nu. ;)

Jag är påläst för det är nämligen det jag gjort den mesta lediga tiden på sistonde.

För vi....vi har gått å blivit med sommarhus!

Känns så rätt, så bra. Jag vet att vi kommer få det toppen där. Jag önskar och hoppas att ni glädjs med oss. Pekfingrar kan ni behålla för er själva!

Det är mycket pyssel och projekt innan det ser ut som vi vill ha det. Men det är just det vi VILL, ha ngt att pyssla med. Få utvecklas och växa med huset. Att få lära oss massor på vägen till våran sommardröm.

Jag är lycklig!

Japp...

...nu är lillasyster 5 månader. Hon var på vikt och längdbesiktning idag. Allt såg bra ut. 67cm ovan havsytan. D ni!

Neo har tagis sig igenom sin sjuhundraelfte öroninflammation och Sally sin femtiåttonde förkylning med massa snor. Papi e relativt frisk. Mami e lite ynklig. Egentligen inte så förkyld. Mest bara trött. Så då kan man undra vad jag gör uppe..?...

Bra fråga.

Ahhh.

Underbara unge! Äntligen sover han om nätterna. Efter två år så kan han nu äntligen sova utan att vi ska springa skyttetrafik in hela nätter. Det är skönt. För honom. Och för oss. Så äntligen kan man vakna på morgonen och faktiskt känna att man inte behöver sova mera. Kan inte minnas när det var så sist.
Underbara unge en gång till! Neo är i ett bra stim just nu. Vilket innebär att det inte längre är 30 raseriutbrott per dag för minsta lilla. Visst blir han arg nu också och vill mycket. Men vilja är en av hans bästa egenskaper. Den vill jag aldrig han ska lägga ifrån sig.
Så nu njuter jag. Av stora ungen som verkar må mycket bra just nu. Och av lilla ungen som för varje dag gör sina framsteg. Små kan tyckas för omvärlden men enormt stora för henne. Och för oss. Och att den lilla tjej har vilja, det märks redan nu. Shit pommes. Där har mamma något att bita i.

18:e oktober...

...å Sallyplutt är redan 4 månader. Fast å andra sidan känns det som om hon alltid har funnits. Min goa lilla tjej...

Syskonkärlek!

Det gör ingenting...

...att den här lilltjejen väcker mami på natten så att hon inte kan somna om. För fasiken vad med glädje den här lilla tösen sprider... Kärlek.

Välkommen lilla tösabit!

Inatt hände något stort. Något magiskt. Lilla Isa tog sitt alldeles första andetag utanför mammas mage. Ett stort grattis till mamma Sara och pappa Martin. Å till storebror Ben. Hon ser alldeles bedåraden ut.

En riktig bradag idag.

Det trodde jag inte, att det skulle bli en så bra dag idag. Neo satte igång redan tidigt imorse att sätta sig på tvären (vilket han alltför ofta gör). Han fick inte en smoothie som stog i kylen. Å så bröt helvetet löst. Neo skrikandes å gråtandes. Fäktandes med både armar å ben över denna stackars smoothien. Å så satte Sally igång, hon också. Trött...hungrig..eller vettetusan. Men skrek gjorde hon. Tobbe morgontrött (ja, ni kan ju gissa vad det innebär), å så jag på mitt sätt. Trött å grinig efter en natt med en aningens för lite sömn.

Jag hade kunnat välja att börja gråta jag också. Eller bli ännu grinigare än jag redan var. Men ser ni. Det gjorde jag inte. Jag valde att damma av min allra vackraste sångröst å sjöng istället en liten truddelutt för min älskade (läs griniga å sura) familj. Inte för att det gjorde så stor skillnad på våra barn. Nä, dom fortsatte gasta. Men halva familjen, dvs mamman å pappan. Vi kunde inte låta bli å skratta lite åt det. Jag sjungandes mitt i hysterin.

Därmed bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag idag. En riktigt jättebra dag.

Å så blev det.Min goa tandlösa lilla tjej som för det mesta ler åt vida världen.

Räckte det inte med...

...vändan jag hade på Åland? Feberfrossa å tuttont. Ja, jag talar naturligtvis om mjölkstockning. Å jag hoppas att jag slipper bröstinflammation denna gång. För bövelen. Ge mig lite ork och energi.

Men det är tur att jag har en så snäll, icke trotsig, storebror hemma som kan hjälpa mig med hem å hushåll. Nu när jag blir gräsänka några dygn. Verkligen jättetur.

En kaffe...

...i lugn och ro. Barnen sover (iaf ett tag), det är tyst. Ska ta en kopp till. Bara för att jag just nu njuter av lite lugn och ro. Å då är det värt att få sig en koffeinkick och ligga sömnlös ett par timmar.

Neo närmar sig 2 år. Det märks. På humöret. Inte blir det bättre av att vara sjuk. Men han är en go trotsig liten kille. Om än en aning envis.

Sally. Idag 2 månader gammal. Sjukt. Det har gått fort. Samtidigt som det känns som om hon alltid funnits hos oss. Hon är en sån självklar del av mitt liv, vår familj.. Hon är ett riktigt charmtroll. Glad.
Läkarkontroll för lilltösen idag. Hon briljerade. Om än lite blygsam med sin viktuppgång. Men jag vägrar börja väcka henne på nätterna för att tuta i mer mat. Varför väcka en björn som sover? Nä. Hon mår ju för bövelen bra. Och växer. Tror hon sprattlar av sig några gram i veckan.

Tänk vad orörlig man var för 2 månader sedan. Visst, ska inte säga att jag är en atlet idag heller. Men jag kan iaf knyta min skosnören själv och jag kan ha min son i knät utan en enorm mage som tar emot. Det mina kära vänner, det är alldeles underbart.

Han är ju bara för söt...

...våran lilla storebror.

Här hemma leks det med My Little Pony. Det är mamma häst, pappa häst och det är bebis häst. Alfonsdockan har nu mera bebisblöja på sig å Neo springer runt med den i sin leksaksulky.

Idag satt han med Doctor Kockroach (en kackerlacksmjukisdjur) i bilen. Jag undrade vad han hade för sig för han satt och tryckte den mot överkroppen. Jag frågade vad han gjorde med kackerlackan:

-Maaat. Neo mat. Koroch mat. Tutte. Myylt (mjölk).

Aha. Sötplutt satt alltså å ammade sin kackerlacka, gav den mat.

I Neos huvud är det mest bara bebisar.

Sally får massor med pussar varje dag av storebror. Så plockar han hallon till henne. Vill ge henne kaka. Så fort hon piper till så är Neo kvick med att säga till oss att gå å ta hand om lilltjejen.

Han är för go. Å det är bara å njuta så länge det varar. För jag räknar iskallt med att det kommer att vända en dag och inte alls bara vara mjuka tag och kärleksfulla ord....

Lilltjejen

tycker att det är varmt nu i tropiska Sverige. Det innebär mycket amning. Massa massa snutta. Så om ni undrar vad jag gör en kväll så hittar ni mig sittandes, med en bilring (amningskudde) runt midjan å en Sally (snuttandes) uppepå, i soffan.

Annars är det en tjej som blir mer å mer vaken. Vaken tid är det många leenden å lilltösa har börjat prata. Kommer till o från en massa gurgel. En favorit att samtala med är kökslampan å dess prismor, liggandes i babysittern. Det varar dock inte länge. För sen går hon över på lite gällare toner. Då är det dags för tutte...igen.Storebror tycker också att det varmt. Trivs bäst i vatten. Så det är mycket poolhäng här hemma. Å så vattenspridaren. Eller så blir det ngn badutflykt ngn stans. Vad som helst...bara det inkluderar vatten å svalka.

För det är fasiken varmt.

Vi har det bra!

Imorgon blir Sally 3 veckor gammal. Ibland måste jag blinka hårt, och mer än en gång, för att i huvudtaget fatta att hon är här. Att hon faktiskt är vår. Vår alldeles underbara nya lilla familjemedlem. Och nu har hon hunnit bli hela 3 veckor...

Vi har det bra. Neo finner sig bra tycker jag. Nästan så jag ibland tycker att han gillar lilla bebisen ( som han kallar henne) lite för mycket. Kan bli lite väl närgången. Men än så länge mest bara omtänksam. Dock väääääldigt mammig. Och har det liiite jobbigt med att mamma måste sitta och amma emellanåt och därmed inte kan leka med honom hela tiden. Inte ge honom all uppmärksamhet. Blir inte elak eller arg. Mest bara ledsen och besviken.

Han är söt vår storebror. Och lillasyster, hon är söt, hon med.

Sally har börjat vänja sig vid ett liv utanför mammas mage. Äter, sover å bajsar. Precis som hon ska. Äter ibland mer än annars. Sover mycket, men börjar få allt fler vakna stunder. Som tillbringas med att mestadels bara vara nöjd, så länge hon får vara i mammas eller pappas famn. Ler stort åt oss alla, men allra mest åt storebror.

Jag fylls av sådan tacksamhet. Kärlek och värme. Över att jag har välsignats med 2 alldeles underbara, perfekta små barn. Det är nästan så man blir religiös!

Smakprov!

Måste bjuda på ett litet smakprov på vårat lilla underverk:

Dagen kan sammanfattas med babyblues....och attans ömmande cementmeloner.

Jo men visst...

...var det på riktigt!

För nu är Sally här!!! Vårat lilla underverk. Neos lillasyster. Hon är fullkomlig!

Efter ungefär ett dygns kämpande så bestämde sig lilla tjejen att det var dags att entra världen. Så fredagen den 18:e juni kl. 17:48 var det en trött liten tösabit som sa farväl till mammas mage och hej till moderjord.

Är hemma sen igårkväll. Vi håller som bäst på att lära känna varandra. Å nu ska vi bara njuta av vår nya lilla familjemedlem.

Vi är så lyckliga!

Aaajjj...

....!

Nu kan det fanimej inte vara falskt alarm längre. Nu måste det va på riktigt. Annars dör jag.

Ont.

Fortfarande...

...BF och fortfarande ingen bebis i sikte.

Fick veta idag att Norpan gått upp i vikt, men inte någe megamycket. Att det förmodligen är ett stort barn, vilket vi redan visste. Dom vill helst inte sätta igång förlossningen utan vill att den ska starta spontant.

Så nu är det bara att vänta och se.

Just nu känns det som om vi aldrig kommer att få träffa bebisen...

BF.

Enligt UL så är det idag, den 14:e juni, beräknad födsel för våran lilla Norpan. Istället för att ligga å sova sött, eller ligga å ha jäkligt ont, så sitter jag här på milslångt avstånd från John Blund. Har försökt hela natten, att somna, men det går bara inte.

Om några få timmar ska vi bege oss till Ackis bedömningmottagning för ett tillväxtultraljud. För att se vilka oddsen är att få ut Norpan så som vi är skapta till. Eller om det helt enkelt är så att Norpans storlek i kombo med min förra förlossning i bagaget säger att det helt enkelt är bäst att ta till nödutgången även denna gång.

Om det ska få komma igång av sig självt, sättas igång eller bli ett planerat snitt får vi helt enkelt veta om några timmar. Anar att det är därför jag är helt sömnlös inatt.

Vi har blivit ombedda att packa väska, stå redo imorgon för vad som helst. Antingen lämnar vi Ackis nästa gång med en ny familjemedlem eller så åker vi hem med en förlossningsplan rikare. Redo att snart, väldigt snart välkomna lilla Norpan i familjen.

Neo ska få hänga med mormor (eller bobbo som Neo själv säger) tills vi vet vad som gäller.

Så önska oss lycka till... See ya!

Två...

...nätter sovandes sittandes i vagnen. Inatt i sängen. Men inte mkt sömn, väldigt oroligt. Neo har haft det jobbigt. Öronen har gjort ont. Det var öroninflammation, igen. Jobbiga nätter för Neo=jobbiga nätter för mami å papi. Inatt ca en timmes sömn för min del, ca 1 timme under dagen...hittills.

Norpan. Bor kvar i mammas mage. Tänker väl stanna där och gotta på sig så att jag inte kan klämma ut rackaren. Börjar ställa in mig på nödutgången. Dock funkar ju den också. Blir bara lite jobbigare efteråt. Men det löser sig det också.

Idag 4 dagar kvar till BF enligt ultraljud. Enligt mina beräkningar BF+3dagar. Inte ont. Bara brännmanet som gör sig till känna i små stycken (ja, ni fattar tror jag).

Men pliiiis. Kom ut. Nu.

Uppdatering...

...från en minst sagt otålig höggravid.

Värkarna/förvärkarna som jag haft mer eller mindre sen i torsdags em är nu som borta med vinden. Eller..kommer någon enstaka i timmen kanske. Men alla känningar att nu jäklar kommer bebis snart, är helt borta.

Jaha, så var det med det. Snopet. Minst sagt. Helt olikt förra gången.

Men det måste varit menat, att det skulle avta så vi kan vara hemma ett tag till... med en febrig Neo. Inte sjuk på ngt annat sätt. Bara feber och febergnällig.

Nu till något roligare. Något helt fantastiskt.

Jag har blivit faster idag. Till en liten Kotte!! Grattis till er, Tonytiger och moster Apanson. Längtar tills jag får träffa er!

Norpan...

...verkar ha bestämt sig för att stanna i magen ett tag till. För visst vaknade jag ganska utsövd och med nya krafter. Men inte fanken med mera smärta.

Det känns som om detta kommer att bli en riktigt utdragen histora.

Im in pain.

Ont. Jag har ont. Det här kan bara inte vara förvärkar för då vet jag inte vad jag ska ta mig till. En sömnlös natt. Smärtstillande från förlossningen idag å jag hoppas på att få sova lite nu inatt. Å hoppas ännu mer på att jag då vaknar imorgon med lite nya krafter och jäkligt ont så vi kan få åka in å trycka ut ungen!

Norpan. Bestäm dig....nu!

Sommarlov!

För ganska så exakt ett år sedan såg det ut såhär:
Vi var då nyhemkomna från vår treveckors Thailandsemester. Jag packade upp saker i godan ro medans Neo satt där han satt, ganska nöjd, med sina leksaker. Lite över 8 månader. Skuttandes en aning på rumpan, men annars sittandes där vi satte honom.

Idag, ett år senare, sitter han knappast där man placerar honom. Sitter sällan i huvud taget. Det är för mycket spring i benen. Någon Thailandsemester är vi heller inte nyhemkomna från. Däremot har vi denna vecka varit på sommarfest på Neos förskola. Idag var hans sista dag på förskolan för denna termin. Nu nalkas 8 veckors sommarlov för hans del. Även pappa T har nu 8 veckor "sommarlov". Tanken är att vi ska vara tillsammans hela sommaren med nya lilla familjemedlemmen som vi hoppas snart bestämmer sig för att titta ut.

Nu ikväll sitter jag här med förvärkar som heter duga. Bara en liten förhint om hur jävla ont jag snart kommer att ha. För nu har jag lov att säga SNART. Absolut senast 21:a juni är Norpan utanför mammas mage.

Men vi hoppas såklart att det inte dröjer så länge. Får gärna komma nu nu nu. Jag är redo för SMÄRTA!!!

Va fan...finns det inget slut...

...på sjukdomarna i vår familj?

Sedan sista april har det varit först en öroninflammation för Neo på ena örat. Penicillin som inte hjälpte, tillbaka till läkare som då konstaterar att det finns öroninflammation på andra örat också. Ny penicillin. Sen är det min tur. Börjar med bihåleinflammation. Träffar läkare som skriver ut nässpray å avsvällande tablettar. Hjälper inte. Sitter x antal timmar på ÖNH-jouren. Där sticker läkare hål på bihålan å spolar rent, j-vligt obehagligt kan jag tillägga. Lyckas också dra på mig en öroninflammation. AJ. Får antibiotika utskrivet. Sällsynt biverkan är gallgångspasm. Vilket jag självklart får. Slutar med antibiotikan. Domnar sen i tungan under helgen. I måndags blev jag magsjuk, vilket är över på ett dygn. Fortsatt domnad tunga. Igår kunde jag inte blinka ordentligt med ena ögat å dregglade i mungipan på en sidan. Ja, men va kul. En ansiktsförlamning. Till ÖNH-jouren igen. Som sticker hål på trumhinna för att se om vätskan bakom trumhinnan e orsaken. Nope. Förmodligen min öroninflammation som spridit sig till ansiktsnerverna så jag fått en förlamning i höger halva. Läktid 6 veckor till 3 månader. Roligare kan man iofsig ha under sommaren.

Höll på att få psykbryt på alla sjukdomar igårkväll. Idag har jag mest skrattat åt eländet.

Å så nu ikväll. Började för 3 timmar sedan. Neo har spytt 7 gånger på dom ynka timmarna. Magsjuka/matförgiftning. Tjohoo!!!

Å så höggravid och svälld å jävlig.

Nä, nu e jag less.

Nu får det ta slut på skiten.

Men va fan. Å andra sidan kunde det ha varit värre. Allting är relativt. Eller hur?

Idag är det den 17:e maj.

Vilket innebär att det är mindre än en månad kvar till BF. Om en månad snusar lilla familjen bebis. Eller så är det iaf inte långt kvar tills lilla Norpan gör entré. Det börjar kännas nära nu. Riktig nära.

Jag längtar.

Det har varit en underbar helg. Äntligen tagit oss ur sjukdomsbubblan och fått tillbaka lite ork. Så vi har varit på en liten minisemester som gjort oss gott. Tittat på en massa djur i Parkens Zoo å shoppat loss i Vingåker. Busat runt på ett litet tivoli och traskat runt på en marknad. Varit ute från tidig morgon till sen kväll. Underbart!

Är så dålig...

...på att uppdatera bloggen att jag hinner glömma lösenordet mellan varven. Eller så är det min gravidhjärna som spökar.

Å gravid är jag. Massvis. Det är tungt. Jag är trött. Sjukt trött. Att knyta ett par skosnören känns som att välkomna senaste måltiden upp. Eller att plocka saker efter Neo, känns precis likadant. Numera kliver jag inte upp ur sängen. Jag gungar mig upp. Börjat svälla också. Underbart nästan alltid med andra ord. Nä då. Det finns faktiskt stunder då det är alldeles underbart också. Å mysigt.

Men mest längtar jag efter att få träffa vår nya lilla familjemedlem. Våran lilla Norpan. Neos lilla syskon.

Neo. Storebror. Hur häftigt är inte det egentligen? Vår lilla plutt ska bli så stor som att bli storebror.

Storebror Neo går på förskola nu. Pga massa sjukdomar och en smått kaotisk situation på avdelningen så är vi dock fortfarande i inskolningsfasen. Både jag och Neo. Jag har gått från att tycka att vi kommit till helvetet till att tro att det faktiskt kan bli riktigt bra ändå. Å Neo, verkar finna sig mer och mer.

Men det har fanimej inte varit lätt. Att det skulle göra så ont i mammahjärtat å lämna vår lille kille på förskolan var jag inte beredd på. Men jag antar att även jag vänjer mig så småningom.

Vi har en ilsk liten kille här hemma. Som spelar ut minsta liten motgång i ett raseriutbrott med tårar å skrik liggandes på golvet å sparka å slå omkring sig. Temperament har gossen helt klart. Å vilja av stål. Men det är bra. Vilja är bra. Envishet likaså.

Lillplutt...

...ligger och sover sött i sin säng efter en förmiddag på öppna förskolan och på det sedan ett läkarbesök. En tids rethosta visade sig vara pga en öroninflammation, så det blir en PC-kur. Å så Alvedon å hostmedicin. Kan kanske förklara de senaste nätternas otröstlighet. Han har så klart haft ont. Usch...tänk om han ändå kunde tala om var han har ont. Läkaren sa att vi har fått en tålig liten herre med hög smärttröskel. Å det måste vi fått, för dagtid har det inte märkts det minsta på honom att han haft ont.

Men, på tal om öppna förskolan...Neo älskar att hänga där. Efter många arga telefonsamtal till kommunen har vi äntligen fått en plats på förskola. Så snart är det dags för den "riktiga" förskolan. Den 29:e mars börjar inskolning. Spännande.

Tror Neo kommer gilla det minst lika mycket. Å vi kommer fortsätta vara på öppna förskolan ibland också.

För nu för tiden gäller det att aktivera. Att vara bara hemma funkar inte en lång stund. Neo blir ett understimulerat litet gnällmonster. Vilket han annars inte är. Han är för det mesta en glad skit.


För min del på tjocken i v.28. 12 more weeks to go!

V.25

Gravid i v.25. Har mest kännt mig otålig denna graviditet och tyckt att det gått långsamt fram. Men när jag bortser från diverse gravidkrämpor och faktiskt tänker efter så är det ju ändå ganska så mysigt att vara gravid.

Ska verkligen försöka ta vara på gravidtiden och njuta. När nu min kropp tillåter det vill säga.

Det jag trodde var det omöjliga, det som absolut inte skulle kunna hända igen, har hänt. Jävla gallskithelvetesonda har gjort sig till känna sedan en vecka tillbaka. Inga anfall (so far)...bara molandes. Så om det inte blir värre än såhär så kan jag leva med det. Inte annars.

MEN. Bortser jag från det så är det ändå ganska så magiskt.

Läste lite om bebis idag. Bebis i magen ska tydligen vara ca 22cm från huvud till rumpa nu och väga ca 700-800gram. Nästan ett kilo bebis som sparkar och slår och tumlar runt. Än så länge finns det ju space. Men om inte alltför länge så börjar det bli trångt där inne så det är bäst Norpan passar på nu. För sen dröjer det innan det kan sprattlas fritt igen!

I husletartagen...

...har vi varit den senaste tiden. Inte för att vi (läs jag) känner någon panik att flytta till större men bra sugen blir man.Och när det är uppe på panelen när ens vänner bygger nytt...ja, då blir det än mer ett hett ämne.

Vi har kommit så långt att vi insett att det förmodligen blir nyproduktion. Annars sticker det iväg för mycket i pengar. Eller så kan man kanske fynda renoveringsobjekt men då både jag å T dels har tummen mitt i hand och dels känner att tiden då våra barn växer upp är för värdefull, är inte det heller ett alternativ för oss.

Så nybygge. Var återstår att se. Danmark är ett alternativ. Tål att fortsätta grunnas på.

Så vad har vi mer då? Vreta. Inte funderat så mkt på, men ett stort + är närheten till vatten.

Sen om vi kan tänka oss radhus. Ja, då är ju både Sunnersta och Gamlis 2 alternativ.

Men som sagt.

Vi skyndar långsamt.

Dock tycker T att vi bor i ett ruckel nu och säger emellanåt att han avskyr stället (Men jag tror han mest säger så när han är arg).

Nä, nu ska jag gå å göra Neo sällskap i sängen en stund. Trötta är vi båda två efter en förmiddag på öppna förskolan.

Kan ni fatta?

Kan ni fatta att jag nu passerat halvtid med Norpan i magen? Att det finns en krabat därinne är inte att tveka på... Tjock redan nu (hur fanken ska detta sluta?).

Men visst är det megamys! Liten som sparkar å slår mamma hejvillt. Aldrig ensam. Det är liksom vi mot världen...

Känner mig mör...

...efter denna vecka. Tog ett par dagar att ta igen sig efter helgens nattpass på jobb i kombination med dålig sömn här hemma. Så i måndags morse när jag gått av mitt tredje nattpass å kom hem för att egentligen busa med Neoboy hela dagen (utan sömn), så somnade jag redan vid frukostbordet. Å så fortsatte det hela dagen. Somnade vid legot...vid klossarna..somnade vid lunch. Och somnade däremellan också. Men min lille kille stod ut med trötta mamma, hela dagen. Duktiga han.

Sen kvicknade jag till. Å då var det dags för farmors begravning. En magiskt vacker dag bara för farmor. Vackert men ack så jobbig. Och sorglig. Nu finns hon kvar bara i tankarna och minnena. Men det är inte så bara det. Varma fina minnen.

Dagen efter det var det dags för Norpans domedag. Det stora ultraljudet. Sov skitdåligt, oroligt den natten. Var apnervös på morgonen. Familjen kaos fick lämna storebror i sista sekund hos morbror och moster. Sen var det dags. Efter att ultrljudsapparaten kladdat runt på magen i x antal minuter så kunde jag äntligen andas ut. Allt såg bra ut. Vilken underbar liten stund vi fick med lilla Norpan.

Nu är jag övertygad om att det är en tjej (trots att krabat vägrade bresa för oss). Så övertygad att jag gått och köpt en klänning. Så antingen får vi en tjej eller så blir det en kille som kommer vara väldigt feminint klädd. Å det är skitsamma för mig. Huvudsaken det är något av det, så är jag nöjd.

Beräknad ankomst numera: 14:e juni.