Va fan...finns det inget slut...

...på sjukdomarna i vår familj?

Sedan sista april har det varit först en öroninflammation för Neo på ena örat. Penicillin som inte hjälpte, tillbaka till läkare som då konstaterar att det finns öroninflammation på andra örat också. Ny penicillin. Sen är det min tur. Börjar med bihåleinflammation. Träffar läkare som skriver ut nässpray å avsvällande tablettar. Hjälper inte. Sitter x antal timmar på ÖNH-jouren. Där sticker läkare hål på bihålan å spolar rent, j-vligt obehagligt kan jag tillägga. Lyckas också dra på mig en öroninflammation. AJ. Får antibiotika utskrivet. Sällsynt biverkan är gallgångspasm. Vilket jag självklart får. Slutar med antibiotikan. Domnar sen i tungan under helgen. I måndags blev jag magsjuk, vilket är över på ett dygn. Fortsatt domnad tunga. Igår kunde jag inte blinka ordentligt med ena ögat å dregglade i mungipan på en sidan. Ja, men va kul. En ansiktsförlamning. Till ÖNH-jouren igen. Som sticker hål på trumhinna för att se om vätskan bakom trumhinnan e orsaken. Nope. Förmodligen min öroninflammation som spridit sig till ansiktsnerverna så jag fått en förlamning i höger halva. Läktid 6 veckor till 3 månader. Roligare kan man iofsig ha under sommaren.

Höll på att få psykbryt på alla sjukdomar igårkväll. Idag har jag mest skrattat åt eländet.

Å så nu ikväll. Började för 3 timmar sedan. Neo har spytt 7 gånger på dom ynka timmarna. Magsjuka/matförgiftning. Tjohoo!!!

Å så höggravid och svälld å jävlig.

Nä, nu e jag less.

Nu får det ta slut på skiten.

Men va fan. Å andra sidan kunde det ha varit värre. Allting är relativt. Eller hur?