Ljusare tider.

Klockan omställd, varmare väder (ja, med undantag för idag då) och friskare barn. Vi går mot ljusare tider och det tackar jag för.

Men jag är ännu kvar i vintermörkrets lunk. Vet inte varför.

Nu så!

Igår ringde en läkare till mig. Svaren på odlingar som gjorts på Sally hade kommit. Hon har dragit på sig en bakterie, det är den som gör att hon inte blir bra. En bakterie som är resistent mot all antibiotika hon hittills fått. Så nytt recept, ny medicin å efter tre doser har vinden vänt. Läkaren sa att det skulle vända snabbt. Å idag verkar hon inte ha feber å så bra som hon sovit inatt har hon inte gjort på sex veckor. Yes! Äntligen.

Efter research om bakterien så ryser jag av bara tanken på vad hon hade kunnat drabbats av om det inte vore för vårt svenska vaccinationsprogram. Ödem, hjärnhinneinflammation... Så jag tackar och bockar. Känner mig lättad över att få klarhet i vad det varit frågan om.

Nu jäklar ska det njutas av vår, sol och ljusare tider!

Status:

Still snorig. Fortfarande feber. Fortfarande trött. Vårdcentralen och barnakuten igår. Inget resultat. Ingen hjälp.

Va i helskotta är detta?

Aldrig att det bara är virus, som läkaren i all hast påstår på barnakuten. Lättast så, går fortast så...för dom. Ännu en patient avklarad för dagen, typ.

Jag är less på sjukdomar. Jag tycker synd om Sally.

Har hon feber imorgon då åker jag fanimej tillbaka till barnakuten och går inte därifrån förrän jag fått veta vad som är fel.

Jag känner det på mig. Det är något.

Den här lilla sötnosen...

...får man om man är sjuk och måste ta massa prover. Prover både här och där. I fingret, i halsen och långt bak i näsan.

Sally har varit så duktig idag. Tösen firade sin 9-månaders dag hos farbror doktor. Resultatet blev en gottepåse med sig hem med ännu en omgång antibiotika, ännu starkare. Mot inflammation i båda öronen.

Så kul hade hon idag. Fick sin första bil. Hon gillar den skarpt!

Inre känslan sa att ngt var fel. Inre känslan ska man lita på och lyssna till för den talar oftast sanningen.

Det kunde varit värre. Men iaf, jävla skit!

Allt är relativt...

...och ens egna verklighet ligger en närmst om hjärtat. Så vad ska jag säga. Jag är i stunden aptrött på sjukdomar. Tycker synd om mina barn.

Sjuka. Griniga. Å allt annat än sig själva.

Förkylningar, ögoninflammationer och öroninflammationer. Snor, slem, var, tårar, feber, diareér, mediciner, värk....

Jag vet. Det är inte så illa. Men just nu känns det så.

Efter några få behandlingar börjar man känna igen lillasyster igen. Men hon är fasiken inte grann. Hennes annars så stora, klara och busiga ögon är utbytta mot två kladdiga, variga, svullna och två rinnande trötta ögon.

Egentid med...

...storebror är vad jag har fått denna helg. Pappa T och lillasyster åkte hem till farmor och farfar. Jag o Neoboy stannade hemma. Vi har haft så mysigt. Hittat på en massa saker och tagit vara på egentiden till 100 procent. Men fasiken vad jag har längtat efter lilla S.

Som pricken över i:t så verkar det som om denna annars superhärliga helg avslutas med en påbörjad öroninflammation...för storebror. Håller tummarna att det inte är något.

Phuu!

Läkaren kom och han kunde konstatera att det inte var någon ny elak öroninflammation. Men den hon fick förra veckan vill inte riktigt ge med sig. Fortsatt behandling ett par dagar å så hoppas vi på att den är puts väck sen.

Tycker hon kämpar på bra. Jag vet ju hur djävulskt ont det kan göra.

Ännu en underbar...

...helg i stugan. Jag blir mer och mer övertygad om att vi har träffat mitt i prick. Det känns så rätt.

Där har Neo sin Mamma mu och Kråkan som plockas fram först av allt. Han pysslar och donar med dom där två i timmar. Frågar man honom här hemma vad han vill titta på när det är tvdags, ja då är svaret självklart. Titta på Mamma mu och Kråkan! När det är läggdags och det vankas godnatt saga så är det varje kväll samma ritual. Mamma ska läsa om när Mamma mu får ett sår. För honom så självklart, så givet. Och visst. Jag gillar Mamma mu. En skön kossa med fina budskap. Börjar bara bli en aningens less. Men vad gör man inte för sin lilla juvel?Min andra lilla juvel är det mest synd om för tillfället. Hon snorar och hostar. Sitter i skrivande stund och väntar på hemläkarjouren. Ska kolla öronen. Har precis avslutat en antibiotikabehandling för öroninflammation. Men blodflagor ur örat verkar inte riktigt bra. Så jag tar det säkra före det osäkra men håller tummarna att det bara är ännu en dum förkylning och att det torkade blodet bara är rester från inflammationen.