Då vaknade jag tidigt på morgonen och insåg att förvärkarna, jag annars vaknat med i 2 veckors tid, denna gång var riktiga värkar. Så denna dag för ett år sedan innebar jävligt mycket smärta, illamående, sjukt mycket förväntan....spänning och otålighet, och resulterade i att vår kille entrade världen gallskrikandes nästkommande dag.
Men det var för ett år sedan. Idag i samma tid sitter jag här och bloggar. Jag å lillkillen har ganska nyligen ätit frukost och nu sitter Neoboy framför mig och brummar fram en liten plastbil på golvet och dansar i takt till reklampausens musik på tv:n. Det är fint väder idag, lite blåsigt. Eller sssccchhh:uigt som Neo säger. Vi ska snart gå ut å njuta av en morgonpromenad...
