Är så dålig...

...på att uppdatera bloggen att jag hinner glömma lösenordet mellan varven. Eller så är det min gravidhjärna som spökar.

Å gravid är jag. Massvis. Det är tungt. Jag är trött. Sjukt trött. Att knyta ett par skosnören känns som att välkomna senaste måltiden upp. Eller att plocka saker efter Neo, känns precis likadant. Numera kliver jag inte upp ur sängen. Jag gungar mig upp. Börjat svälla också. Underbart nästan alltid med andra ord. Nä då. Det finns faktiskt stunder då det är alldeles underbart också. Å mysigt.

Men mest längtar jag efter att få träffa vår nya lilla familjemedlem. Våran lilla Norpan. Neos lilla syskon.

Neo. Storebror. Hur häftigt är inte det egentligen? Vår lilla plutt ska bli så stor som att bli storebror.

Storebror Neo går på förskola nu. Pga massa sjukdomar och en smått kaotisk situation på avdelningen så är vi dock fortfarande i inskolningsfasen. Både jag och Neo. Jag har gått från att tycka att vi kommit till helvetet till att tro att det faktiskt kan bli riktigt bra ändå. Å Neo, verkar finna sig mer och mer.

Men det har fanimej inte varit lätt. Att det skulle göra så ont i mammahjärtat å lämna vår lille kille på förskolan var jag inte beredd på. Men jag antar att även jag vänjer mig så småningom.

Vi har en ilsk liten kille här hemma. Som spelar ut minsta liten motgång i ett raseriutbrott med tårar å skrik liggandes på golvet å sparka å slå omkring sig. Temperament har gossen helt klart. Å vilja av stål. Men det är bra. Vilja är bra. Envishet likaså.