...efter denna vecka. Tog ett par dagar att ta igen sig efter helgens nattpass på jobb i kombination med dålig sömn här hemma. Så i måndags morse när jag gått av mitt tredje nattpass å kom hem för att egentligen busa med Neoboy hela dagen (utan sömn), så somnade jag redan vid frukostbordet. Å så fortsatte det hela dagen. Somnade vid legot...vid klossarna..somnade vid lunch. Och somnade däremellan också. Men min lille kille stod ut med trötta mamma, hela dagen. Duktiga han.
Sen kvicknade jag till. Å då var det dags för farmors begravning. En magiskt vacker dag bara för farmor. Vackert men ack så jobbig. Och sorglig. Nu finns hon kvar bara i tankarna och minnena. Men det är inte så bara det. Varma fina minnen.
Dagen efter det var det dags för Norpans domedag. Det stora ultraljudet. Sov skitdåligt, oroligt den natten. Var apnervös på morgonen. Familjen kaos fick lämna storebror i sista sekund hos morbror och moster. Sen var det dags. Efter att ultrljudsapparaten kladdat runt på magen i x antal minuter så kunde jag äntligen andas ut. Allt såg bra ut. Vilken underbar liten stund vi fick med lilla Norpan.
Nu är jag övertygad om att det är en tjej (trots att krabat vägrade bresa för oss). Så övertygad att jag gått och köpt en klänning. Så antingen får vi en tjej eller så blir det en kille som kommer vara väldigt feminint klädd. Å det är skitsamma för mig. Huvudsaken det är något av det, så är jag nöjd.
Beräknad ankomst numera: 14:e juni.
