Lilla kråkan!

Lillkillen är förkyld. Är så svullen i halsen att han inte vill äta. Och om min Neoboy inte äter...då är han inte kry.

Men inte nog med det. Lillkråkan har öroninflammation. Usch å fy. Bort bacillusker. Bort!

Min lillplutt!

Elva månader är passerat...

...för Neos del. Just nu är det en mycket kramig, pussig och gosig liten kille. Han är hemma och är febrig tillsammans med en lika febrig mamma. Knatar runt och nyser å säger ashi.

När Neoboy inte är sjuk så är han inte så kramig av sig. Sitter inte gärna i knä å myser. Vill allra mest bara springa runt i sin gåstol å plocka saker överallt. Å gräset är alltid grönare på andra sidan så att säga. Annars skrattas det mkt, busas och testas en massa gränser.

För min del har nedräkningen börjat tills jag börjar jobba (ja, jag vet att det är ett tag kvar, närmare bestämt 1 1/2 månad, men för mig som varit hemma 1 1/2 år så känns det som om det börjar dra ihop sig).

Nä, nu står Neo å skäller på mig... Bye for now!

Jag gjorde det!

Jag tillhör släktet som tänker att jag ska göra det. Imorgon. Men gör det aldrig. Så, så har det varit. Jag har tänkt och tänkt. att imorgon, då ska jag banne mig gör det. Men den där morgondagen när jag verkligen gör det har låtit sig vänta.

Igår tänkte jag likadant. Att imorgon, då gör jag det. Och så kom idag. Men idag var den stora skillnaden att jag faktiskt gjorde det.

Ja, hör och häpna. JAG GJORDE DET!!!

Min första löparrunda på många många år är avklarad!

Det var så jäkla jobbigt. Så jäkla skönt. Jag är så nöjd. Så stolt.

Nu längtar jag bara till den dagen då jag likt Snyggmama kan säga att jag inte kan vara utan det!

Neo och killingen på Furuvik:

Vilsen i pannkakan!

Eller rättare sagt i skogen!

Jag pratar med min pappa i telefonen en kväll:
-Jag och Maria ska plocka svamp imorgon.
-Ta med dig karta och kompass, jag vet ju hur du är i skogen. Bara skenar i väg utan att ha någon aning om vart du går.
-Inte då. Klart jag har koll.

Jo, visst!

Vi gav oss ut. Jag och Maria. Utan karta och kompass. Min papi hade rätt. Vi hade ingen aning om vart vi var. Yrade runt i ett par timmar. Började fundera om det snart var läge att larma SOS. Men så hörde vi ett ljud. Var det inte billjud?

Jodå. Det måste vara bilar.

Vi gick mot ljudet. Gick och gick. Över stubbar, grenar, stenar. Genom snår och träsk. Så ser vi. Bilarna. På E4:an! Hur fanken kom vi dit?

Som två vilsna älgkor travade vi på andra sidan älgstängslet och undrade hur vi skulle ta oss över. Till slut lyckades vi knuffa bort ett par stenblock och kunde åla oss under, och ut på andra sidan.

Nu återstod bara att hitta tillbaka till bilen. Så in i skogen igen. En timme genom snår som gick oss till midjan så visste Maria var vi var. Nu var det bara ett x antal kilometer grusväg till bilen.

Träffade en halvnaken karl som gav oss lite vatten så vi inte skulle svimma.

Men. Så äntligen var vi tillbaka till bilen. Tog en slurk kaffe och vred oss av skratt. Vi lyckas då alltid!

Men kul hade vi (när vi väl fattade att vi inte skulle behöva övernatta i myggornas paradis). Å skogets guld, kantareller, fick vi en varsin skörd med oss hem.

Den svampmackan jag åt på kvällen sen var nog den godaste jag någonsin ätit!